Pettersson har fått ett mejl med en insändare från en av våra läsare. Det tackar vi för, mera sådant.
Till alla våra unga som inte kan välja sin vardag…
Det här är en kort berättelse om en liten del av mitt liv som ung. Jag vet att många av er kommer att känna igen sig och vissa av er mycket mer än andra.
Sverige har förändrats otroligt mycket de senaste 15-20 åren. Eller det rätta uttrycket är kanske att ”för de som inte kan välja vilka de måste umgås med har Sverige förändrats otroligt mycket de senaste 15-20 åren”.
Den här berättelsen utspelar sig i en stad i mellansverige som också är en av Sveriges tio största städer .
För 20-25 år sedan gjorde jag mina första sex skolår i en av stadens lugnare skolor. Det var en skola som låg i ett område där det bara fanns villor och bostadsrätter. Nästan alla barnen kom från ordnade familjehem där föräldrarna jobbade, hjälpte till med läxor, skjutsade till träningar, hade tid till sina barn osv osv.
I området bredvid låg ett av stans större lägenhetsområden. Det hände med jämna mellanrum att vi fick ta emot så kallade ”problembarn” från grannområdet till vår klass eller till parallellklassen. De nämndes ju aldrig som problembarn till oss elever såklart utan det är något man har förstått på äldre dagar. Jag kommer ihåg att jag undrade varför vissa av dessa barn skrek och sa fula ord till fröken. Ibland sa de så elaka saker till fröken att hon sprang gråtandes ut från klassrummet och istället efter ett tag kom vaktmästaren, som var lite allt i allo, för att fullfölja dagens lektioner.
När jag gick ut sexan så var det dags att byta skola. Den högstadieskola det blev var den som låg i grannområdet. Jag minns att bland de första saker jag reagerade på var hur stökigt, mycket bråk och andra konflikter det var. Jag förstod aldrig varför man inte bara kunde gå till skolan och göra det man skulle, utan att stöka och bråka, och sedan gå hem. Vi hade väl då 4-5 invandrare per klass i snitt. Jag kommer ihåg ett väldigt klarsynt uttalande (i invandrardebatten) som jag gjorde till min far någon gång mot slutet av högstadiet. Han tyckte som alla andra vuxna på den tiden, att det var bra med invandring. Jag förklarade för honom att det är enkelt för honom att säga som är vuxen. De invandrare han träffade var de som fanns på hans jobb (vilket inte var någon alls). Plus att där fick man ju givetvis sparken om man inte skötte sig. De invandrare han umgicks med på fritiden var ju även det inga alls. Och hade han valt att umgås med någon invandrare på fritiden så hade det ju varit hans eget fria val och då hade det ju varit någon som han hade tyckt bra om och kommit överens med. Jag å min sida var tvungen att umgås och försöka samarbeta med alla elever som fanns i min klass och blev givetvis även påverkad av alla bråkstakar som rörde sig i övrigt i skolan. Det var inga som fick sparken där när de misskötte sig, utan de kom tillbaka dag efter dag och gjorde samma saker igen. Jag förklarade att det var ju vi som var barn och ungdomar som mest av alla blev påtvingade konsekvenserna av invandringen. Medan han som var vuxen, som tyckte den var bra, kunde välja (och även gjorde det) att inte ha något med invandrare att göra. Mina känslor här och runt detta resonemang om att kunna välja som vuxen men inte som barn är något som jag alltid kommer komma ihåg och det kommer för alltid att påverka min inställning till invandringen.
Jag önskar att jag kunde säga att den skolmiljö jag växte upp i har förbättrats. Dessvärre är inte det sanningen. Sanningen är den att det har bara fortsatt gå mer och mer utför. Området där högstadieskolan ligger i har blivit det man närmast kan beskriva som ett getto. I skolan så går det numera endast 1-2 svenskar per klass. Stadens moské flyttades även den ganska nyligen till området. I skolan där jag gick i 1an till 6an finns det två klasser i varje årskurs. I alla utom i 6an. Detta beror på att så många barn som kan, byter skola redan efter 5an, för att vara säkra på att inte behöva gå i högstadieskolan i grannområdet.
Och vad gör jag idag då? Jo jag bor faktiskt i en bostadsrätt i det området där jag gick i skolan i 1an till 6an. Jag har en son på snart 4 år och en dotter på drygt 17 månader. Jag och min fru är fast beslutna om att vi ska flytta ifrån det här området inom de närmaste två åren för att vi vill att våra barn ska kunna få en bra skolgång i en miljö där de kan fokusera på sina studier och där de går i en klass tillsammans med barn med föräldrar som sätter gränser och visar rätt normer för hur man ska bete sig. Som alla föräldrar vet är ens barn det viktigaste man har. Som förälder kan man inte välja sitt tonårsbarns kompisar. Får de dåliga kompisar så är chansen stor för att det blir kriminalitet och droger som blir en av följderna. Som man brukar säga, ”om du vill veta vad dina barn har för sig på kvällen ta reda på vad deras kompisar gör”. Det man däremot som förälder kan påverka är varifrån och från vilka områden ens barns kompisar kommer. De kommer givetvis som alla barn knyta bekantskaper i de områden där de växer upp.
Vad är då mitt budskap med allt det här? Jo det är rätt så enkelt om man bara tänker ett steg till. Jag vill säga ett ord till alla föräldrar och vuxna som tror att gå till skolan är samma sak som att gå till ett jobb. Som vuxen tvingas man inte att samarbeta och umgås med folk som bråkar med en eller som man inte tycker om. Det gör ens barn i skolan. Hur skulle det kännas för dig om du hade en jobbarkompis som kallade dig ord, som jag inte ens vill skriva här, varje dag? Eller kanske gav dig stryk om du inte bar hans gympapåse? Jag vill därför säga till alla vuxna, föräldrar eller inte, som har förmånen att kunna flytta till ett lugnare område och bort från allt stök och bråk. Visa för sjutton lite solidaritet med era landsmän, bröder och systrar som inte har den ekonomiska möjligheten att göra som ni. Deras barn blir påtvingade något som de absolut inte har varit med om att välja själva och som de skulle göra allt i sin makt för att slippa. Ha lite medkänsla för de föräldrar som känner fullkomlig maktlöshet inför vad deras bostadsområde förvandlas till och som ser sina barn växa upp i en miljö, som ingen av oss som kan välja bort den, någonsin skulle utsätta våra barn för!
Så när ni ska gå och rösta nästa gång. Lägg inte en röst på att skapa ännu fler områden där ni inte skulle vilja att era barn växte upp! Även om inte era barn behöver det, så är det någon annans barn som måste det!
// Antons pappa
Lindström
Pettersson
stefank
malmo
stefanh
ollirein
Fjärran Östern Redaktionen