Petterssons gör skillnad

Pettersson har fått dessa rader från vår man i Norge.

Islam har alltid sett korsfästning som ett passande straff

• “Dräp de otrogna (ickemuslimer) varhelst du hittar dem.” Sura 2:191
• “Gör krig mot de otrogna som bor i ditt grannskap.” Sura 9:123
• “När tillfälle ges, döda de otrogna var hälst du fångar dem.” Sura 9:05
• “Andra religioner än islam är inte acceptabelt” Sura 3:85
• “Judarna och de kristna är perversa, slåss mot dem.” Sura 9:30
• “Lemlästa och korsfäst de otrogna om de kritiserar islam” Sura 5:33
• “Straffa de otrogna med kläder av eld, böjda järnstänger, låt kokande vatten smälta deras hud och bukar.” Sura 22:19
• “Längta inte efter fred med de otrogna, halshugg dem när du fångar dem.” Sura 47:4
• “Terrorisera och halshugga dem som tror på andra skrifter än koranen.” Sura 8:12
• “Muslimer måste uppbåda alla vapen för att terrorisera de otrogna.” Sura 8:60  ”

- Pettersson är förvånat över att en enda människa kan försvara skiten ovan. Troligen är de inte läskunniga och om de kan läsa kan de inte förstå…

Av Pettersson

Över tolvtusen grekisk-ortodoxa kristna var omringade i den lilla byn Rableh i Syrien nära Libanons gräns. De muslimska så kallade rebellstyrkorna hade förstört broar och elledningar samt satt ut vakter som hindrade förnödenheter att nå byn.

Några personer har lyckats nå Libanon och sa att byns invånare lidit svårt av bristen på mat och vatten och att mjölk till barnen snart är slut. Vid försök att föra in förnödenheter har hittills tre män dödats av krypskyddar. Ärkebiskopen Mario Zenari har bett båda sidor i konflikten att respektera internationella lagar. Även de lokala kristna ledarna ber de stridande parterna att skona de områden där civila bor, och skydda det kulturella och religiösa arvet i landet.

I fredags tvingade syriska regeringstrupper bort rebellerna från byns omgivningar. Sextio rebeller dödades i operationen och nu är infrastrukturen återställd.

- Pettersson säger som vanligt, islamister bedriver etnisk rensning varhelst de har möjlighet, från Malmö till Syrien. Så vi skall nog vara lite försiktiga med vilka vi stödjer i Mellanöstern. Islamister vill oss inte väl och kommer aldrig någonsin att införa demokrati med det kommer svenska media inte att rapportera om. Däremot kan ni vara övertygade om att om kristna hade ockuperat och mördat muslimer så hade våra media inte haft plats för någonting annat.

Fides.org  RIA

Pettersson har lånat nedanstående av David Gress, historiker och författare HÄR.

Vi vet inte exakt hur det hände. Platsen tros vara en rejäl dagsmarsch sydost om Calatrava, då den enda staden av betydelse i Guadianasdalen i södra La Mancha i nuvarande Spanien.

Tidpunkten var en sommardag 1212, så i år, om vi vågar, kan vi fira 800-års jubileum av ett av medeltidens viktigaste slag. Slaget vid Las Navas de Tolosa, där ett bred blandning av kristna krigare från Spanien och Frankrike besegrade berber- muslimerna som styrde den södra tredjedelen av den iberiska halvön. Från och med då var det bara en tidsfråga innan hela Spanien skulle befrias.

År 1212 var det exakt 500 år sedan muslimerna började sin blixtsnabba erövring av Spanien. De kallade de ockuperade områdena Al-Andalus och visade sig muslimer alltid gjorde: de var den nya herrefolket, kristna och judar måste känna sig kuvade och undergivna. Gjorde de det fick de oftast leva ostört.

Redan år 718, inleddes den kristna motoffensiv i det extrema nordväst, men det skulle ta ett par hundra år innan återerövringen, la Reconquista, precis nådde floden Duero. År 1085 tog kung Alfonso VI av Kastilien tillbaka Spaniens gamla huvudstad Toledo. Halvön var nu delad ungefär lika mellan det kristna Spanien och muslimernas Al-Andalus. Som svar på förlusten av Toledo så kallade muslimerna på hjälp från de hårda och mycket fanatiska berbiska krigare från Nordafrika. De var som dagens talibaner och salafister: hänsynslösa, övertygade om sin egen rätt, obevekliga mot avfällingar och kristna. De bosatte sig i Al-Andalus och satte tvärt slut på kristna offensiver.

Ett halvt sekel senare, har Almoravids integrerats i Al-Andalus något mjukare livsstil. När de hade förlorat kampviljan kom från 1147 en ny våg av troende nordafrikaner till försvar av Al-Andalus. De nya var Almohader, en fanatiskt muslimsk sekt, strikt troende som dagens salafister.

Almohaderna hotade att återta den gamla Al-Andalus vägen till Pyrenéerna. Kristna hade aldrig varit särskilt bra på att organisera motstånd och de fem kristna kungarna i Spanien var upptagna med att slåss med varandra. Men den almohadiska offensiven satte kniven i strupen på de kristna och de enades äntligen. År 1211 hade påven Innocentius III krävt ett korståg mot muslimerna i Spanien. Kungarna av Kastilien och Aragonien mobiliserade vad de kunde av ryttare och fotsoldater för offensiven följande år. Dessutom kom kontingenter från Frankrike och längre bort.

Det var nästan ett mirakel och bevis på Guds välvilja att dessa brokiga skaror lärde sig att slåss under gemensam ledning, målinriktat och effektivt. Slaget vid Las Navas de Tolosa mellan 50.000 kristna och en något större muslimsk armé avgjordes i under förmiddagen.

Det är milt sagt inte politiskt korrekt att fira de kristnas militära segrar eller la Reconquista, befrielsen av Spanien. Det påstås att en mindre utvecklad och mer våldsam kultur, den kristna, krossade en ädel och framträdande, den arabiska i Al-Andalus. Det är en farlig och bedräglig legend. Den verkliga historien är mer intressant.

För 800 år sedan var de kristna stolta över sin kultur och redo att försvara eller dö för den. Om vi ​​hade deras anda skulle inget kunna hota oss. Våra ledare har det uppenbarligen inte.//

- Pettersson säger inget för nu är muslimerna tillbaks och de har kommit ännu längre norrut denna gång…

Av Pettersson

Ramadan är över för denna gång, lite festligheter för muslimerna är väl allt som återstår men en icke-muslim på Västbanken har några dagar kvar i det palestinska fängelset.

Hans brott var att tillsammans med fem andra personer ätit på allmän plats under den muslimska fastemånaden ramadan och dömdes till en månad i fängelse enligt Palestinian Media Watch.

Märkligt nog påstår de palestinska ledarna med president Abbas i spetsen till FN och andra internationella aktörer att den palestinska stat man vill skapa ska vara en demokratisk stat där mänskliga fri- och rättigheter respekteras.

Vi ska veta att på kristendomens födelseplats är 90 % av befolkningen muslimsk och 10 % kristna men kristna ska alltså tvingas leva som muslimer i de palestinska områdena.

Ordföranden för de palestinska myndigheternas shariadomstolen, Sheikh Yusuf Ida’is, säger rent ut: ”vi måste övervaka gatorna och strängt straffa var och en som äter offentligt under ramadan… våra gator är islamska…”

- Pettersson säger inte mer än att ingenstans där muslimer har makt respekterar de andra människor…

Läs gärna lite om det palestinska förslaget på lag när och om de får en egen stat och fråga er sedan hur PK-idioterna kan tro på ett enda ord när de påstår att de vill ha demokrati… Palestine Basic Law 

Av Olli Rein

Atlas Shrugs har en nyhet som gammalpressen kommer att tiga om: ”50 Christians burned to death in pastor’s home ”Nation becoming ‘killing fields’ as Islamists declare: ‘Convert or die’ Fifty members of a northern Nigerian church were burned to death in their pastor’s house. The attack by armed gunmen was only the first in a 12-village spree of violence that left over 100 dead in northern Nigeria’s Plateau State, a region that had previously been outside Islamic terrorist group Boko Haram’s operational area and is the homeland of the largely Muslim Fulani tribesmen.Yet Boko Haram claimed responsibility for the attacks and threatened even more violence.

Open Doors, USA spokesman Jerry Dykstra says this most recent wave of attacks is quickly turning all of Nigeria into deadly religious battlefield, where Boko Haram is declaring Christians must covert … or die.

“Nigeria is truly becoming the new killing field for Christians. Hundreds of Christians have already been brutally murdered including women and children – by the Boko Haram,” Dykstra said. “The Boko Haram earlier this week said that all Christians need to turn to Islam or ‘they would never know peace again.’ Their goal is make all of Nigeria a country run and dominated by Shariah law. “Church of Christ of Nigeria officials report that all of their denomination’s church buildings were burned to the ground in the 12-town rampage.Plateau State is home to the nomadic and largely Muslim Fulani tribesmen, the group that some Nigerian security officials say was originally blamed for the attack.

JIHAD I MALMÖ

Nu måste man stationera militär i alla kristna byar i norra Nigeria, och börja bygga skyddsvallar runt byarna och utrusta en del av befolkningen med gevär och annan utrustning. De som ska handha eldvapnen måste givetvis gå en kortare militär utbildning, och några behöver gå en snabbutbildning i första hjälpen m.m.

Det här är inget tillfälligt våld, och därför behövs stridstränade grupper från Nigerias armé för att ha hand om de lite tyngre vapnen, som kulsprutor och granatgevär, eller granatkastare och mindre kanoner eller ett bepansrat fordon.  Ingen kan naturligtvis få allt, men alla bör få något.

Nya truppförband behöver troligen också sättas upp, och nya soldater med kristen bakgrund kontrakteras. Hjälp från Afrikanska Unionen och FN är definitivt ingen överdrift. Arméns officerare och soldater med muslimsk bakgrund, måste ges andra uppgifter under tiden konflikten varar, om de inte anses kunna utföra de uppgifter de framdeles kommer att få.

De som vägrar lyda order, ska givetvis dömas av krigsdomstol, till de straff den Nigerianska staten har antagit under krigstid. Alltså om arkebusering finns, så ska den användas så som det står i krigslagen. Det är en allvarlig situation som råder i landet, och för att kunna ge alla rättvisa, så måste någon få större befogenheter än annars, och vissa måste få mindre, då de inte går att lita på.

Just nu är det ju fullskalig anarki som råder i norr. Den går inte att besegra på annat sätt en militärt. Fast det är ju en mäktig fiende man har. Boko Haram är en del av Al-Qaida och samarbetar enligt vad som sägs med två andra Al-Qaidagrupper, den i Mali och en till. Pengar kommer från Wahabisterna i Saudiarabien, så pengar är det ingen brist på, för terroristgrupperna inom Al-Qaida i mellersta Afrika.

Detta foto är inte från massakern i Nigeria’s Plateau State, som artikeln handlar om, utan från en tidigare attack mot en kyrka där flera hundra kristna dödades. Ali det är för dessa stackars obeväpnade människor mitt hjärta klappar, oavsett vem förövaren är. Foton i Sveriges Ljugmedia tar man inte in, fast journalisterna säger att en bild ofta säger mer än 1000 ord, istället så skriver man en kort blänkare på ca 1000 ord utan bild. Jag tror knappast att första fotot, som kommer från källan JIHAD I MALMÖ, är taget här på platsen för den här massakern heller, men det är en bild på terrorister, var spelar sällan någon roll, ingen känner ju i alla fall igen dem.

Förlåt att jag skriver klart på mitt inlägg medan ni kommenterar, men jag hade lite mer än vanligt, som jag ville skriva. Ali det som är skrivet sist och med svartare färg är mina tankar och idéer och åsikter, men jag tror du skulle hålla med mig på plats, annars är du inte den goda man jag nu tror att du är.

Av Pettersson

Jag har de senaste veckorna gått igenom 37 muslimska länder och tittat lite på hur de behandlar kristna runt om i världen. Dessa länder styrs på olika sätt som arvsmonarkier, militärdiktaturer, religiösa styren eller sekulära nationalister, några har tagit staplande steg mot demokrati.

Länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan Syrien Förenade arabemiraten Djibouti Jordanien Kazakstan Bahrain Kirgizistan Bangladesh Malaysia

Många av länderna tillhör världens rikaste med enorma inkomster, råvaror och fulla av möjligheter. Där bor svarta, bruna, vita och gula människor, de har egentligen bara en sak gemensamt – islam, men denna ideologi har gett dem en vetenskap och forskning som ligger långt efter den övriga världen, där skrivs obetydligt med böcker och trots att muslimerna är 100 gånger fler än judarna så är mångdubbelt fler judar Nobelpristagare.  

Både utbud, efterfrågan och spridning av vetenskap präglas av ineffektivitet och brist på innovation.

Organisationen som för muslimernas talan heter The Organization of the Islamic Conference (OIC) och är den näst största mellanstatliga organisationen efter FN med medlemskap i 57 stater spridda över fyra kontinenter.

När vi synar dessa 57 stater visar det sig att Palestina är med och det är ingen stat, så då hamnar vi på 56 och av dessa har fem endast observatörsstatus så då är vi nere på 51 sedan kan vi plocka bort ett gäng där muslimerna inte är i majoritet och några som absolut inte vill kallas muslimska så c:a 42 blir kvar att föra muslimernas kollektiva talan.

Dessa länder är egentligen bara bra på en enda sak och det är att förfölja andra människor. I samtliga av dessa länder förföljs kristna och andra minoriteter, värst är det dock för kvinnor, homosexuella och oliktänkande. Till och med muslimer förföljs om de inte gillar den i respektive land rådande huvudlinjen och desto fler muslimer det blir i ett land desto värre är de oavsett ekonomska resurser. Titta på Afghanistan, Pakistan, Saudiarabien och Somalia. Det verkar som när muslimer lyckats bli ensamma herrar i ett land så blir det inget paradis, då börjar de döda varandra.

Medborgerliga fri- och rättigheter existerar knappt, oberoende domstolar saknas och en fri press existerar icke men där är de lika oss.

Samtliga dessa länder är mänskliga och sociala katastrofer och det är lätt att förstå varför människor flyttar därifrån men Pettersson undrar varför i helvete tar de med sig skiten de flyttar ifrån hit och varför bygger di nte upp sina rika länder?

Islam går inte att kombinera med demokrati och inte ens med ett värdigt liv och ändå finns det människor som tror på denna ideologi…och tycker vi ska ge dem tid, trots att vi har 1 400 års facit och ser dagens muslimska länder, inte ett enda är bra.

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 38 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Malaysia – Friheten för de kristna blir allt mer begränsad. Malaysiska kristna möter allt större fientlighet från regeringen och muslimska fundamentalister, etablerade kyrkor hotas. Lagen tillåter inte att muslimska malajer byter tro. Det är i 5 olika stater till och med straffbart och kan leda till böter eller fängelsestraff. Rapporter har inkommit om att troende med muslimsk bakgrund har arresterats eller utsatts för misshandel.  I augusti 2011 anslöt sig 5000 människor i en demonstration mot den kristna minoriteten efter att det ryktades att de kristna planerade att omvända hela landet.

Malaysia består av två delar: den västra delen ligger på Sydöstasiens fastland medan den östra utgör en del av ön Borneo. Majoriteten av invånarna är etniska malajer och flertalet är muslimer, men landet rymmer många folkgrupper och religioner. Efter självständigheten från den brittiska kolonialmakten 1957 har politisk stabilitet och industrialisering lagt grunden till ett relativt välmående land med en bred ekonomisk bas. Turismen är särskilt viktig för landets ekonomi.

För ett par tusen år sedan kom indiska och kinesiska handelsmän till området för dagens Malaysia. Då levde redan malajer där. Under 1300-talet introducerades islam i området. Ett århundrade senare grundades hamnstaden och sultanatet Malacka, som snabbt expanderade. Från 1500-talet och framåt avlöste europeiska erövrare varandra. 1795 tog britterna kontroll över Malacka som kom att ingå i kolonin British Straits Settlements. Med hjälp av kinesisk arbetskraft producerade kolonin tenn och naturgummi för export. 1948 bildades federationen Malaya, där sultanerna gavs all makt av britterna. 1957 blev landet helt självständigt.

Före självständigheten 1957 bildade malajernas parti UMNO, kinesernas MCA och indiska MIC koalitionen Nationella fronten, som sedan dess har regerat Malaysia. Koalitionen ingicks i syfte att dämpa motsättningarna mellan landets tre stora folkgrupper. Men efter valet 1969 dödades flera hundra människor i raskravaller. Året därpå inleddes den omstridda bumiputrapolitiken, som bl a innebär positiv särbehandling av malajerna (muslimer). 1981 blev UMNO-ledaren Mahathir Mohamad premiärminister. Han inledde karriären med att kraftigt minska de lokala sultanernas makt. Mahathir förblev landets starkaste politiska kraft till 1995, då han utsåg finansministern Anwar Ibrahim till sin ”kronprins”. Men i takt med att Anwars popularitet ökade uppstod en konflikt mellan de två männen, vilken slutade med att Anwar fängslades för bl a korruption. När Mahathir avgick 2003 tog vice premiärminister Abdullah Ahmad Badawi över.

Malaysia klassas som ett högt utvecklat land av FNs utvecklingsorgan UNDP. Sedan 1970 har Malaysia upplevt en snabb ekonomisk tillväxt som förvandlat det till ett framgångsrikt industriland. Tillväxten har till en del utjämnat de ekonomiska klyftorna. 1970 levde nära hälften av malaysierna under fattigdomsstrecket. 2007 var andelen fattiga knappt fem procent enligt UNDP. Malaysia låg på 66e plats bland 182 länder på UNDPs välståndsindex (HDI) 2009. Fattigdomen är mest utbredd på landsbygden, där många malajer bor. Ursprungsfolket orang asli på Malackahalvön är den mest marginaliserade gruppen; fyra femtedelar av dem lever i fattigdom.

• Statsöverhuvud: Premiärminister Najib Abdul Razak
• Folkmängd: 28,9 miljoner
• Kristna: 2,6 miljoner
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Monarki

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan Syrien Förenade arabemiraten Djibouti Jordanien Kazakstan Bahrain Kirgizistan   Bangladesh

Källor: Landguiden, Open Doors, Globalis m.fl

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 37 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Bangladesh - I juni 2011 bestämde regeringen att islam fortfarande ska vara statsreligion. En del tillägg gjordes till författningen som ska återinföra vissa aspekter av sekularisering men det förväntas inte ändra något för den kristna minoriteten. Generellt sett har de kristna frihet att fira gudstjänst men konvertering från islam anses skamfullt och att evangelisera för muslimer är riskabelt. Lokala myndigheter och muslimska befolkningen kan störa möten i kyrkor eller sätta press på kristna. Det rapporterades att kristna skadats fysiskt och att hem eller mötesplatser attackerats.

Bangladesh är ett av världens mest folktäta länder. Den fattiga nationen trängs i ett stort deltalandskap med mäktiga floder som Ganges. Jorden är bördig men låglänt, och landet svämmas ofta över av monsunregn och härjas av cykloner och flodvågor. Död, hemlöshet och permanent fattigdom blir följden. Demokratin är bräcklig men fungerar hjälpligt, och två kvinnor har länge avlöst varandra vid makten. Jordbruk och textilindustri dominerar ekonomin. Lönerna är usla, strejkerna många och beroendet av bistånd stort.

I ungefär 3000 år har Bengalen (Bangladesh och den indiska delstaten Västbengalen) utgjort en del av buddistiska, hinduiska, muslimska eller brittiska välden i Sydasien. 1757 besegrade britterna mogularmén och Bengalen blev en brittisk kronkoloni 1858. Av det brittiska väldet bildades 1947 två självständiga stater: Indien och Pakistan. Bengalen kom att delas, den östra delen tillföll Pakistan och kallades Östpakistan. 1971 bröt sig Östpakistan med indisk hjälp loss från Västpakistan och blev den självständiga staten Bangladesh.

År 1971 blev Bangladesh självständigt med Awamiförbundets ledare Sheikh Mujibur Rahman (Mujib) som premiärminister. Snart uppstod stora problem med flyktingströmmar, fattigdom, svält och korruption. 1975 omvandlade Mujib landet till enpartistat med sig själv som president. Han mördades samma år. General Ziaur Rahman (Zia) tog över makten, men även han mördades. Under ett kaotiskt årtionde styrde arméchefen tills han tvingades avgå 1990. Därefter framträdde två politiska ärkefiender: Zias änka Khaleda Zia och Mujibs enda överlevande barn, Sheikh Hasina Wajed. De båda har under två decennier tävlat om makten.

Sedan självständigheten 1971 har Bangladesh gjort stora framsteg i fråga om grundläggande livsvillkor för befolkningen. Medellivslängden har ökat med närmare 20 år. Fattigdomen och barnadödligheten har minskat påtagligt. Fler kvinnor överlever graviditet och förlossning, fler barn blir vaccinerade mot dödliga sjukdomar, fler människor har tillgång till rent dricksvatten.

Bangladesh har sedan 1990-talet haft en stark ekonomisk utveckling, men är trots det fortfarande ett mycket fattigt land. Den ekonomiska tillväxten ligger sedan 1990-talet på i genomsnitt 5-6 procent per år. Även under den globala finanskrisen 2008-2009 stod sig tillväxten trots att den föll kraftigt i omvärlden. Men enligt FNs utvecklingsprogram UNDP krävs en årlig tillväxt på närmare 10 procent för att fattigdomen ska minska på allvar.

Bangladesh har stora reserver av naturgas. Den bördiga jorden är också en viktig tillgång. Deltalandskapet i Bangladesh är mycket bördigt; vattentillgången är god och floderna gödslar ständigt med näringsrika avlagringar från högre belägen mark. På många håll kan man skörda tre gånger om året. Men den välsignelse som landskapet utgör är också en förbannelse – översvämningar och cykloner ställer med jämna mellanrum till med stor förödelse.Den exportinriktade tillverkningsindustrin växer kraftigt om än från en låg nivå.

• Statsöverhuvud: Premiärminister Sheikh Hasina
• Folkmängd: 150,5 miljoner
• Kristna: 1,4 miljoner
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Parlamentarisk demokrati 

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan Syrien Förenade arabemiraten Djibouti   Jordanien Kazakstan  Bahrain  Kirgizistan

Källor: Landguiden, Open Doors, Globalis m.fl

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 36 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Kirgizistan – Landets första fria och rättvisa val hölls i oktober 2011 och gav kirgiziska minoriteter rättslig status. Men landets kristna brottas ständigt med diskriminering från samhället och staten struntar fortfarande i trosfriheten. De strikta lagar om religion som infördes 2009 gäller fortfarande och gör att det i stort sett är omöjligt för kyrkor att registrera sig. Kristna övervakas av både staten, muslimska ledare och grannar. Att omvända sig till kristendom är förbjudet. Kristna utsätts för misshandel och attacker mot sina mötesplatser och hem.

Kirgizistan ligger i Centralasien och gränsar i söder till Kina. Landet blev självständigt 1991 efter Sovjetunionens kollaps. Sedan har spänningar mellan norr och söder ökat, förstärkta av antidemokratisk utveckling. 2010 kulminerade de politiska motsättningarna i våldsamma protester, som fick president Kurmanbek Bakijev att fly landet. Etniskt våld utlöstes med hundratals dödsoffer som följd, men demokratiska val hölls och en socialdemokratiskt ledd regering tilllträdde i slutet av 2010. 

Det område som idag utgör Kirgizistan var under antiken ett viktigt handelsområde utmed den klassiska Sidenvägen. Efter mongolhärskaren Djinghis khans härjningar kunde kirgiziska stammar bilda eget rike som dock åter splittrades av främmande härskare. På 1800-talet erövrades Kirgizistan av Ryssland och infogades 1918 i Sovjetunionen.

Kirgizistans självständighet från Sovjetunionen 1991 följdes av demokratiska och marknadsekonomiska reformer under president Askar Akajev. Hans styre blev dock allt mer auktoritärt och Akijev störtades i den så kallade tulpanrevolutionen 2005. Den nya regimen under Kurmanbek Bakijev följde samma mönster och jagades från makten 2010.

Kirgizistan var på sovjettiden (1918-1991) en av de fattigaste unionsrepublikerna, och läget försämrades efter självständigheten 1991. Några år in på 2000-talet levde drygt 40 procent av befolkningen i fattigdom. I jordbruksområdena i söder är det sämre ställt än i industriregionen i norr.

Bergslandet Kirgizistan är fattigt med en liten odlingsbar yta och en underutvecklad industri. Boskapsskötsel är en viktig försörjningskälla för invånarna. Gränshandeln och smugglingen är omfattande, nästan hälften av ekonomin är svart. Landet, som är beroende av bistånd från Ryssland, Kina och västländer, hoppas på växande utländska investeringar i de stora outnyttjade mineraltillgångarna. Guldbrytningen har ökat under senare år.

• Statsöverhuvud: President Roza Otunbayeva
• Folkmängd: 5,4 miljoner
• Kristna: 292 500
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Republik

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan Syrien Förenade arabemiraten Djibouti   Jordanien Kazakstan  Bahrain

Källor: Landguiden, Open Doors, Globalis m.fl

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 35 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Bahrain – ett av de mest liberala länderna på arabiska halvön, där ett ganska stort antal utländska kristna bor och har relativt stor frihet att utöva tron privat. Däremot är samhället intolerant mot dem som konverterar från islam till någon annan religion. Familjer och lokalbefolkning misshandlar ibland konvertiter. Förföljelse från staten har minskat en del eftersom de är upptagna med att upprätthålla politisk stabilitet. Tidigt under 2011 försökte folket protestera för demokrati men slogs ner av regeringens inkallade trupper från Saudiarabien. Det finns två kristna bokhandlare och flera kristna sjukhus i landet och import och distribution av biblar är inte förbjudet.

Kungariket Bahrain, beläget på ett antal öar i Persiska viken, grundar liksom grannländerna sin ekonomi på utvinning av olja och gas. Makten vilar ytterst hos den sunnimuslimska kungafamiljen Khalifa, trots att en majoritet av invånarna är shiiter. Många av dem känner sig diskriminerade och regimen har periodvis tagit till hårda metoder för att hålla den shiamuslimskt dominerade oppositionen i schack. Våren 2011 lyckades kungafamiljen kväsa regimkritiska protester först sedan trupper från grannländer (främst Saudiarabien) inom samarbetsorganisationen GCC kommit till undsättning.

Det område som i dag utgör Bahrain tros ha varit befolkat redan 2500 år f Kr. På 300-talet e Kr styrde perser området. Därpå tog det arabiska kalifatet över makten och införde islam. Efter en period av oberoende styrdes området av portugiser och därefter åter av perser. I slutet av 1700-talet tog den nuvarande kungaklanen Al Khalifa, som var beduiner från Arabiska halvön, makten. För att skydda sig mot perser och osmaner ingick Bahrain i slutet av 1800-talet ett skyddsavtal med britterna, som drog sig tillbaka först i slutet av 1960-talet.

Bahrain blev en egen stat 1971 sedan britterna lämnat öarna. Nästan omedelbart efter självständigheten utbröt oroligheter då oppositionella till den styrande emiren krävde demokratiska reformer. Ett delvis folkvalt parlament upprättades men upplöstes efter något år. Först efter emirens död 1999 återinfördes en delvis folkvald församling av hans son (som sedan 2002 kallar sig kung); 2002 hölls de första allmänna valen. I slutet av 1970-talet grundlades motsättningar mellan Bahrains shia- och sunnimuslimer – en konflikt som än idag präglar landet. De styrande är sunniter, medan folkmajoriteten är shiiter och anser sig diskriminerade på alla samhällsområden.

Det sociala trygghetssystemet är väl utbyggt i Bahrain. Landets egna medborgare har rätt till sjuk- och arbetslöshetsförsäkring samt ålderspension det gäller dock inte majoriteten av arbetskraften i Bahrain som utgörs av gästarbetare från Indien och Pakistan samt från andra arabländer. När arbetslösheten under 1990-talet började stiga kraftigt väcktes dock krav på att fler arbetstillfällen skulle gå till landets egna medborgare, i synnerhet till den shiamuslimska folkmajoriteten som drabbats särskilt hårt av brist på jobb. Redan 2004 hade en oberoende rapport varnat för att arbetslösheten riskerade att nå hela 35 procent 2013.

Sedan 1930-talet har olja och naturgas utgjort basen i Bahrains ekonomi, som därför går upp eller ner med oljepriset på världsmarknaden. Landets oljereserver är relativt små och kommer att ta slut en bit in på 2000-talet, medan gasen beräknas räcka något längre.

• Statsöverhuvud: Kung Sheikh Hamad
• Folkmängd: 1,3 miljoner
• Kristna: 65 000
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Monarki

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan Syrien Förenade arabemiraten Djibouti   Jordanien Kazakstan

Källor: Landguiden, Open Doors, Globalis m.fl

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 34 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Kazakstan är en sekulär stat men i september 2011 godkändes två nya lagar av parlamentet som vidare begränsar religionsfriheten. Lagarna, som kräver att religiösa samfund omregistrerar sig, verkar vara till främst för att begränsa extrem islamism men oregistrerade kristna kyrkor påverkas av restriktionerna. All oregistrerad religiös verksamhet är illegal och alla aspekter av religiöst liv hämmas: religiöst material censureras, nya lokaler för religiösa samlingar behöver tillstånd från regeringskontor, grundare av religiösa samfund måste vara kazakiska medborgare, och allt arbete bland unga kommer definitivt bli mer problematiskt.

Kazakstan, stort som hela Västeuropa var under Sovjettiden en av de viktigaste unionsrepublikerna och hade bland annat en stor del av den sovjetiska kärnvapenarsenalen. Tack vare stora oljetillgångar har landet på senare tid haft en god ekonomisk utveckling och levnadsstandarden har förbättrats för många kazaker. Den demokratiska utvecklingen är sämre. Landet har styrts av en auktoritär regim sedan självständigheten 1991.

Nomadiska stamfolk har i urminnes tider levt i det område som idag utgör Kazakstan. En stadskultur blomstrade från 900-talet i söder längs den handelsrutt som kallas Sidenvägen. Under 1500-talet uppstod ett stamförbund som blev grunden till en kazakisk nationalitet. Från 1800-talet började ryssar kolonisera västerifrån. Efter den ryska revolutionen 1917 rasade inbördeskrig och kazakiska nationalister försökte bilda en egen stat. Men ryska bolsjeviker kunde 1920 utropa området som en autonom republik i Ryssland.

År 1936 blev Kazakstan en unionsrepublik i Sovjetunionen. Tvångskollektivisering av boskapsskötseln ledde på 1930-talet till att hundratusentals kazaker svalt ihjäl. Under den sovjetiske ledaren Josef Stalin fördrevs hela folkgrupper till Kazakstan från andra delar av Sovjetunionen. Tung industri, provsprängningar av kärnvapen och omfattande nyuppodlingar ledde snart till svåra miljöproblem. När Sovjetunionen upplöstes 1991 blev Kazakstan en självständig stat med Nursultan Nazarbajev som president. Han har sedan dess styrt landet med järnhand. Ekonomisk nedgång under 1990-talet följdes ett årtionde senare av kraftig tillväxt tack vare oljan.

Levnadsstandarden i Kazakstan sjönk åren närmast efter självständigheten 1991, då stor ekonomisk oreda rådde och många högutbildade, till exempel läkare, lämnade landet. Barnadödligheten ökade, den genomsnittliga livslängden sjönk och sjukdomar som tuberkulos bredde ut sig.

Oljesektorn är i särklass viktigast för Kazakstans ekonomi. Oljan har lockat stora utländska investeringar till landet och bidrog till att den ekonomiska tillväxten 2000-2007 i snitt låg runt 10 procent. Den internationella finanskrisen 2009 blev ett slag mot ekonomin med överbelånade banker, växande arbetslöshet och en valutadevalvering som drabbade den fattiga befolkningen hårt. Men tillväxten 2009 höll sig över nollstrecket och 2010 växte ekonomin åter rejält, mycket tack vare höga råvarupriser. Kazakstan har även enorma tillgångar av mineraler som koppar, järn och guld. Kazakstan är även en av världens största spannmålsproducenter. Vete är den överlägset viktigaste grödan och djuruppfödningen har fortfarande har fortfarande stor betydelse. Stora miljöproblem är ett arv från Sovjettiden (1920-1991). Uttorkningen av Aralsjön betraktas som en av världens största miljökatastrofer.

• President: Nursultan Nazarbajev
• Folkmängd: 16,2 miljoner
• Kristna: 1,9 miljoner
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Republik

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan Syrien Förenade arabemiraten Djibouti   Jordanien Indonesien

Källor: Landguiden, Open Doors, Globalis m.fl

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 33 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Indonesien – Kyrkan möter ökat motstånd. Även om nationella myndigheterna verkar neutrala är de i verkligheten angelägna om att vinna stöd från muslimska partier. Muslimska extremistgrupper ökar våldet mot kristna och möter inget motstånd från regeringen. Radikala grupper har fått medhåll i och med hädelselagens införande som de använder för att rättfärdiga sina handlingar. Inför påskfirandet hittade polisen fem nedgrävda bomber vid en katolsk kyrka i Jakarta. Bomberna, som programmerats att explodera på långfredagen, desarmerades lyckligtvis. I september attackerade en muslim en kyrka på Java och skadade 27 människor. Attacker mot kyrkbyggnader blir en allt vanligare företeelse.

Den indonesiska övärlden breder ut sig närmare 500 mil mellan Sydostasiens fastland och Australien. Indonesien är världens fjärde folkrikaste stat och har den största muslimska befolkningen i världen. Sedan president Suhartos fall 1998 har landet utvecklats i demokratisk riktning. Etniska och religiösa motsättningar förekommer inom landet, och i Papua förs en väpnad kamp för självständighet. Tsunamin 2004 drabbade Indonesien hårt, med runt 170 000 döda.

Influenser från Indien skapade tidigt en hindu-buddistisk blandkultur i den indonesiska övärlden, där mäktiga kungariken utvecklades. Islam kom till området på 1100-talet. På 1700-talet blev Indonesien en holländsk koloni, och i andra världskriget ockuperades Indonesien av Japan. Vid krigsslutet i augusti 1945 utropade nationalistledaren Sukarno Indonesiens självständighet. Men holländarna återkom och krig utbröt mellan Sukarnos nationalister och Nederländerna. 1949 uppnåddes fred och Indonesien fick sin självständighet med Sukarno som president. Efter ett kuppförsök 1965 iscensatte militären en våldsam antikommunistisk aktion under ledning av general Suharto. Upp emot en miljon människor dödades i utrensningarna. Från 1966 tog Suharto stegvis över makten från Sukarno och utnämndes formellt till president 1968.

Levnadsstandarden och det allmänna hälsotillståndet bland indoneserna har förbättrats betydligt sedan 1960-talet. Den ekonomiska krisen 1997-1998 innebar emellertid ett bakslag, då andelen fattiga i befolkningen steg från en tiondel 1996 till närmare en tredjedel 1999 enligt officiella beräkningar. Idag ligger andelen fattiga indoneser kvar på den nivån. Störst är fattigdomen på landsbygden och i de östra delarna av landet. Många fattiga familjer drabbades särskilt hårt av höjda levnadskostnader när regeringen 2005 drastiskt sänkte subventionerna på bränsle.

Den indonesiska ekonomin har flera inkomstkällor och är väl balanserad. Det finns gott om naturresurser, inte minst olja, naturgas och andra mineraler. Samtidigt är jordbrukssektorn produktiv och spelar en viktig roll för ekonomin även om tillverkningsindustrin sedan 1991 gått om jordbruket mätt i andel av bruttonationalprodukten (BNP). Även tjänstesektorn har vuxit snabbt under senare år.

• Statsöverhuvud: President Yudhoyono
• Folkmängd: 242 miljoner
• Kristna: 37 miljoner
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Republik

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan Syrien Förenade arabemiraten  Djibouti  Jordanien

Källor: Landguiden, Open Doors, Globalis, m.fl.

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 32 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Jordanien är ett av de mest västvänliga länderna i mellanöstern, traditionella kristna upplever viss religionsfrihet. Däremot är det inte tillåtet att lämna islam och de muslimer som blir kristna utsätts ofta för juridisk diskriminering, misshandel från familj och gemenskapskrets samt har svårt att skaffa eller behålla jobb. Men fler och fler muslimer blir kristna. Den evangeliska kyrkans medlemsantal fördubblades mellan 1995 och 2010. Det har gjort att myndigheterna oftare övervakar kyrkorna. Ett stort antal irakiska kristna har flytt till Jordanien, såväl som många muslimska flyktingar från Irak och Syrien, vilket har lett till ett större tryck på de kristna, speciellt de med muslimsk bakgrund.

Jordanien är ett av de mest välmående arabländerna med en välutbildad befolkning och ett jämförelsevis gott sjukvårdssystem. Den kungliga familjen, som anses härstamma direkt från profeten Muhammed, har länge åtnjutit bred respekt, men på senare år har det börjat höras missnöje med djupa klassklyftor och politisk ofrihet. Mer än halva befolkningen utgörs av palestinier, och Jordaniens läge som granne till Israel gör landet känsligt för kriser i regionen. Den välrustade försvarsmakten slukar mer än en fjärdedel av statsbudgeten.

Dagens Jordanien tros ha varit befolkat redan 6000 år f Kr. Många olika folk har under tidernas lopp stridit om makten i området, däribland assyrier, babylonier, perser, nabatéer (ett arabiskt nomadfolk) och romare. På 600-talet e Kr lade araber under sig regionen, men på 1500-talet erövrades den av de osmanska turkarna, som kom att styra långt in på 1900-talet. I slutet av första världskriget hjälpte engelsmännen araberna att köra ut turkarna för att 1920, av dagens Jordanien, Israel, Gaza och Västbanken, upprätta det brittiska mandatet Palestina. Året därpå skilde man av Jordanien och 1923 erkändes det, under namnet Transjordanien och med emiren Abdullah som ledare, som en nationalstat under brittiskt beskydd. Full självständighet fick landet först 1946, efter andra världskriget, då som det Hashemitiska kungadömet Transjordanien och med Abdullah som kung.

År 1952 utsågs den endast 16-årige Hussein till ny kung, sedan hans farfar Abdullah året innan mördats av en palestinier. Hussein kom att styra Jordanien i hela 47 år. Inrikespolitiskt styrde han med järnhand.

År 1967 tog Israel tillbaka Västbanken och västra Jerusalem i det s k sexdagarskriget med en stor palestinsk flyktingström in i Jordanien som följd. Många flyktingar var medlemmar i den Palestinska befrielseorganisationen, PLO, som efterhand togs över av mer radikala grupper och också blev allt mäktigare. Till sist ledde spänningar mellan PLO och Hussein till inbördeskrig 1970; PLO krossades och dess ledare tvingades lämna Jordanien. Sedan PLO indirekt erkänt staten Israel och övergett terrorismen inleddes 1991 fredsförhandlingar mellan Israel och en jordansk-palestinsk delegation; tre år därefter slöts ett fredsavtal.

När äldste sonen Abdullah tog över kungatronen 1999 inledde han en rad demokratiska reformer men avbröt snart försöken då fundamentalistiska islamiska grupper hotade att växa sig alltför starka. Utrikespolitiskt fortsatte Abdullah faderns väst- och USA-vänliga politik.

Starka familjeband fungerar ofta som sociala skyddsnät i Jordanien, som saknar ett heltäckande socialförsäkringssystem. Statliga arbetsgivare och privata företag med fler än fem anställda måste dock avsätta en liten del av de anställdas löner till viss sjuk- och arbetslöshetsersättning. En nationell hjälpfond finns också för särskilt utsatta grupper. Enligt FNs utvecklingsprogram (UNDP), levde i slutet av 00-talet ca 14 procent av befolkningen i fattigdom.

Jordanien har uppnått ett större välstånd än många andra stater i Mellanöstern, trots brist på naturtillgångar och en alltför liten jordbrukssektor, men främst tack vare utländskt bistånd, inkomster från jordanska gästarbetare utomlands och export av fosfat. Jordanien har också dragit fördel av sitt läge som knutpunkt för handeln mellan Europa och Mellanöstern samt av en välutbildad arbetskraft. Särskilt viktigt har palestiniernas kunnande och kapital varit för den ekonomiska utvecklingen, inte minst för finanssektorns tillväxt.

• Statsöverhuvud: Kung Abdullah II
• Folkmängd: 6,3 miljoner
• Kristna: 320 000
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Monarki

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan Syrien Förenade arabemiraten Djibouti

Källor: Landguiden, Open Doors m.fl.

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 31 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Djibouti på Afrikas horn, där Röda havet möter Adenviken, var en fransk koloni fram till självständigheten 1977. Djibouti består till största delen av öken utan naturtillgångar eller odlingsbar mark. Landet försörjer sig till stor del på inkomster från sin stora frihamn, järnvägsfrakt till Etiopien samt på att upplåta militärbaser åt Frankrike och USA. Utrikespolitiskt har Djibouti engagerat sig i arbetet med att mäkla fred i Somalia.

Även om islam är statsreligion skyddar konstitutionen religionsfriheten och generellt försöker regeringen upprätthålla dessa bestämmelser. Det verkar som om förföljelsen drivs av familjer och gemenskapskrets mer än staten. Den lilla kristna gemenskapen består mest av utlänningar. Det finns mycket få troende bland lokalbefolkningen och samhället försöker avskräcka folk att vända sig från islam. Landet är till 99 % sunni-muslimskt.

Folkgrupperna issa och afar vandrade stegvis in i det område som i dag utgör Djibouti från 200 f Kr. På 800-talet tog araber över handeln men fick från 1500-talet konkurrens av portugiser. I slutet av 1800-talet bildades kolonin Franska Somaliland. Vid en omstridd folkomröstning 1967 valde befolkningen att förbli en del av Frankrike.

Djibouti blev självständigt från kolonialmakten Frankrike 1977. Fyra år senare blev landet en enpartistat med det issa-dominerade RPP som enda tillåtna parti. Flerpartisystem återinfördes 1992 efter påtryckningar från Frankrike. Under 1990-talet ledde spänningar mellan de två stora folkgrupperna issa och afar till inbördeskrig. 1994 ingicks ett fredsavtal. RPP är än i dag regeringsparti och dominerar helt Djiboutis politiska arena.

Inbördeskriget under 1990-talet och en rad år med svår torka därefter har försämrat livsvillkoren för Djiboutis befolkning. Många har blivit beroende av utländskt livsmedelsbistånd. Fattigdomen är utbredd; omkring fyra av tio invånare måste klara sig på mindre än två dollar om dagen. Djiboutis ekonomi bygger nästan helt på servicesektorn, framför allt inkomster från hamnen, järnvägen till Etiopiens huvudstad Addis Abeba och från utländsk militär. Efter flera år med låg tillväxt har den djiboutiska ekonomin vuxit med 3-5 procent per år sedan millennieskiftet, mycket tack vare pengar från de utländska militärbaserna och från nya investeringar i hamntrafiken.

• Statsöverhuvud: President Ismael Guelleh
• Folkmängd: 906 000
• Kristna: 15 000
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Republik

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan Syrien Förenade arabemiraten

Källor: Landguiden, Open Doors m.fl.

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 30 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Förenade arabemiraten – ett av de mest liberala länderna i Persiska viken. Författningen tillåter religionsfrihet fast lagen förnekar muslimers rättighet att byta religion. Samhället har en fientlig attityd mot kristna och regeringen sätter begränsningar för de kristna – som främst är utländska arbetare. Det rapporterades om en del utvisningar förra året. Evangelisering är förbjudet, men icke-muslimer kan fira gudstjänst och samlas fritt i privata hem eller tillägnade byggnader. Konvertiter till kristendom pressas att återgå till islam och måste dölja sin tro.

På bara ett halvsekel har de sju små absoluta monarkier vid Persiska viken som utgör Förenade arabemiraten genomgått en osannolik förvandling. Ännu på 1950-talet var dessa små ökenstater fattiga avkrokar som försörjde sig på fiske och smuggling, men så hittade man olja och pengarna började flyta in. Den nuvarande staten bildades 1971–1972 och har idag en materiell levnadsstandard som är få länder förunnade. Demokratin är däremot långt borta. Planeringen för ett liv efter oljan har gjort framför allt emiratet Dubai till ett internationellt handels- och nöjescentrum med flera av världens mest spektakulära byggnader.

För sjöfarande nationer har inloppet till Persiska viken i alla tider varit viktigt för handeln. Portugiser, holländare och britter konkurrerade med de lokala handelsmännen. Det blev till slut det brittiska imperiet som betvingade områdets stammar och emirer, men det innebar samtidigt att de fick ett skydd mot mäktigare grannar. I början av 1900-talet utvecklades Dubai till det dominerande emiratet, men för det viktiga pärlfisket inträffade en katastrof.

De flesta av de sju emiraten var mycket fattiga sedan pärlindustrin hamnat i kris, och inte förrän 1958 påträffades olja i Abu Dhabi och senare i två andra emirat. Med ett begynnande välstånd knöts emiraten tätare samman och 1971 blev Förenade arabemiraten en självständig federation. Abu Dhabi kom att dominera allt mer men även Dubai kunde öka sitt inflytande. Efter 1990 har en omfattande modernisering ägt rum.

Sett till bruttonationalprodukt (BNP) per invånare hör Förenade arabemiratens medborgare till de rikaste i arabvärlden, även om inte alla sju emirat är lika rika. Emiratet har 8 % av världens kända oljereserver.

• Statsöverhuvud: President Sheikh Khalifa
• Folkmängd: 7,9 miljoner
• Kristna: 405 000
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Förbundsstat av sju autonoma emirat

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan Syrien

Källor: Landguiden, Open Doors m.fl.

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 29 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Syrien är sedan 1963 en diktatur under ledning av Baathpartiet. På senare år har den socialistiska planekonomin mjukats upp och landet har haft en stark tillväxt. Ett undantagstillstånd – motiverat av att landet formellt är i krig med Israel – har urholkat de fri- och rättigheter som finns inskrivna i grundlagen. Under 2011 försämrades situationen för de mänskliga rättigheterna kraftigt när regimen mobiliserade armén och stridsvagnar mot demokratiaktivister och regimmotståndare. Efter månader med anti-regeringsprotester ligger Syrien på randen till inbördeskrig. Under Bashar al-Assads sekulära regering har kristna haft relativt stor frihet att samlas, även om kristna möten övervakas av hemliga polisen och evangelisering motverkas. Sedan mars 2011 har antalet fundamentalistiska muslimska grupper i landet ökat. Rapporter inkommer om att kristna har hotats och kyrkor plundrats. På en del håll är kristna rädda för att ens lämna sina hem.

Spår av förhistoriskt mänskligt liv för 150 000 år sedan har påträffats i syriska grottor. Det historiska Stor-Syrien omfattade nuvarande Syrien, Libanon, Jordanien och Palestina/Israel.

Syrien omtalas för första gången i egyptiska källor från 3000-talet f Kr i samband med egyptiska expeditioner i jakt på timmer. Mellan ungefär 2400 och 2250 f Kr dominerades norra Syrien av kungariket Ebla, i vars skrifter Damaskus redan omnämns. Staden är därmed världens äldsta kontinuerligt bebodda huvudstad.

Sedan följde olika riken och folk efter varandra slag i slag, akkadier och amoriter följdes av egyptier assyrier. Sedan kom fenicierna, babylonier och perser. På 300-talet före vår tidräkning kom Alexander den store, år 64 f Kr blev Storsyrien en romersk provins och från 300-talet e Kr styrdes området av det kristna Bysans (Öst-Rom). På 630-talet erövrades området av araber som förde med sig islam. I slutet av 800-talet annekterades Stor-Syrien återigen av Egypten som under de följande århundradena fick kämpa för att försvara territoriet mot invasioner av turkiska seldjuker, kristna korsfarare och slutligen mongoler. Under de egyptiska mamlukernas styre från 1250 försvagades landet av krig, hungersnöd och pest. De osmanska turkarna lade under sig området i början av 1500-talet. Under 1800-talet öppnades området för västerländska missionärer som grundade flera skolor och universitet.

Under första världskriget blev dagens Syrien centrum för den arabiska nationaliströrelsen. År 1920 utropades emiren Feysal, son till sharifen av Mecka, till kung över Stor-Syrien. Segrarmakterna delade emellertid upp området mellan sig i enlighet med det hemliga brittisk-fransk-ryska Sykes-Picotavtalet från 1916 om styckningen av Osmanska riket. Palestina, dvs dagens Israel, Västbanken och Gaza samt Jordanien, tillföll britterna som mandat under Nationernas förbund medan resten blev ett franskt mandat. För att försvaga motståndet och dra fördel av den religiösa mångfalden delade fransmännen 1925 upp sitt mandat i Libanon och republiken Syrien.

När fransmännen tog över var både ekonomin och administrationen körda i botten. De styrde landet med hårda medel och alla nationalistiska strävanden slogs ned. Lokala uppror och strejker utmynnade i en allmän revolt 1925 under drusernas ledning.

Missnöjet med fransmännen kulminerade 1939, när Turkiet tilläts annektera Hatay-provinsen i nordväst. Under andra världskriget, 1941, utbröt nya uppror och samma år invaderades Syrien av allierade styrkor. Den franska exilregeringen under general de Gaulle lovade syrierna självständighet, och den erkändes formellt 1941. Maktskiftet gick dock trögt och det dröjde till hösten 1943 innan nationalistledaren Shukri Kuwatli kunde väljas till landets förste president. Självständigheten förverkligades inte helt och fullt förrän i april 1946 då alla utländska soldater hade lämnat Syrien.

Tiden efter andra världskriget blev instabil och oroligheterna i regionen fick stora återverkningar på den syriska inrikespolitiken. När staten Israel utropades 1948 gick Syrien tillsammans med andra arabländer till angrepp. Besvikelse över arabsidans nederlag i kriget låg till en del bakom de tre statskupper som ägde rum bara under 1949.

I början av 1950-talet nådde ekonomin ett bottenläge då tullunionen med Libanon upplöstes och en viktig handelsväg därmed stängdes. De ekonomiska problemen ledde till ökat missnöje inom alla samhällsklasser. Olika regeringar avlöste varandra. I mitten av 1950-talet började vänsterpartierna få ökat stöd inom opinionen, framförallt det socialistiska Baathpartiet och kommunistpartiet. Radikala politiker kom gradvis att inta allt fler poster, och en rad avtal slöts med Sovjetunionen och andra kommunistländer.

En ny militärkupp i mars 1963 förde Baathpartiet till makten. Efter att ha konsoliderat sina ställningar och bland annat ha slagit ned ett nytt kuppförsök började Baathpartiet nationalisera banker och industrier. En omfördelning av jord genomfördes vilket ryckte undan grunden för den gamla styrande eliten av affärsmän och jordägare.

Efter interna partistridigheter under 1960-talet tog en mer pragmatisk falang makten i en kupp hösten 1970. Ledare var flygvapenchefen Hafez al-Assad, som året därpå valdes till president.

Hafez al-Assad omvaldes gång på gång, ofta med 97 % av rösterna och slog regelbundet ned revolter och förlorade konflikter med Israel. I juni 2000 avled presidenten efter en hjärtattack och en ändring infördes i författningen som sänkte minimiåldern för en president från 40 till 34 år, vilket råkade vara Bashar al-Assads (dagens presiden) ålder. Baathpartiets ledning utsåg Bashar till presidentkandidat, och en månad efter faderns död valdes han till president och fick som sin far 97 procent av rösterna i en folkomröstning. Han hade redan befordrats till överbefälhavare och partiledare.

Syrien har ett på papperet relativt väl utbyggt socialförsäkringssystem, men i praktiken omfattas knappt en fjärdedel av befolkningen av detta. Majoriteten har knappt något ekonomiskt stöd vid sjukdom eller arbetslöshet. En stor familj är den tryggaste socialförsäkringen.

Syrien har en mångsidig ekonomi med ett välutvecklat jordbruk, goda naturtillgångar som olja, naturgas, fosfat, järmalm, koppar, guld, silver m.m. samt starka traditioner inom handel och affärsliv. Regimen har dock hellre satsat stora summor på krigsmakten och säkerhetstjänsten än på att reformera den socialistiska planekonomin. Perioder med krig och politisk oro har också vållat ekonomiska problem. Viss avreglering av marknaden har skett på senare år, men korruption och byråkrati hämmar fortfarande utvecklingen.

• Statsöverhuvud: President Bashar al-Assad
• Folkmängd: 21 miljoner
• Kristna: 1,9 miljoner
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Republik

 Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan

Källor: Landguiden, Open Doors m.fl.

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 28 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Tadzjikistan – Nya restriktioner i lagen introducerades under 2011 som gör det sannolikt att trycket på de kristna kommer att växa. I augusti infördes en lag om föräldrars ansvar som förbjuder barn under 18 år att delta i alla religiösa aktiviteter, förutom begravningar. Även om lagen inte är direkt riktad mot kristna kommer de innebära stora begränsningar för barn- och ungdomsverksamheten. Föräldrar som inte lyder lagen kan få dryga böter och fängelsestraff på upp till 8 år. Man har även antagit förändringar i brottsbalken vilket leder till långa fängelsestraff för de som deltar i otillåtna ”extremt religiösa” läror. Konvertiter från islam pressas av familj och samhälle att avsäga sig den nya tron. 

Tadzjikistan i Centralasien är den fattigaste av de forna sovjetrepublikerna. Landet som till nio tiondelar består av svårframkomlig bergsterräng var en del av Sovjetunionen fram till dess kollaps 1991. Under 1990-talet rasade ett inbördeskrig mellan den Moskvatrogna regeringsarmén och en allians av islamister och nationalister. Ekonomiska problem och politiska motsättningar förvärras av att Tadzjikistan är ett transitland för den omfattande narkotikasmugglingen från Afghanistan.

Iranska stammar har funnits i trakterna kring dagens Tadzjikistan i årtusenden, liksom en rad andra folkgrupper. Från 700-talet trängde araber in och befolkningen övergick till islam. Efter mongoliska och uzbekiska regeringstider kom Ryssland att dominera området från 1800-talet. Flera resningar mot den ryska kolonialmakten förekom. När Sovjetunionen upprättades efter 1917 skapade ryssarna de nya nationalstaterna Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan, Turkmenistan och Tadzjikistan. En stor del av den tadzjikiska befolkningen hamnade utanför Tadzjikistan, bland annat i städerna Buchara och Samarkand som ligger i Uzbekistan.

Under sovjettiden 1920-1991 styrdes Tadzjikistan i allt väsentligt från Moskva. När Sovjetunionen kollapsade blev Tadzjikistan för första gången en egen nation. Etniska motsättningar var och är stora stora, konflikter förekommer dels mellan regioner och dels mellan den gamla kommunisteliten å ena sidan och nationalister och islamister å den andra. Inbördeskrig bröt ut 1992 och pågick till 1997, med stort lidande och stor ödeläggelse av ekonomin som följd. Den islamiska oppositionen bereddes därefter plats i regeringen, men makten låg i huvudsak kvar hos president Emomali Rahmonov som blev statschef 1992. Han har vunnit presidentval ohotad, och hans Folkets demokratiska parti har säkrat stora majoriteter i alla parlamentsval. Enligt utländska bedömare har valen inte genomförts i demokratisk ordning.

Fattigdomen är utbredd i Tadzjikistan. I avseenden som barna- och mödradödlighet, undernäring och tillgång på rent vatten är läget sämre än i de övriga före detta sovjetrepublikerna. Inbördeskriget på 1990-talet förpassade i många avseenden landet till samma nivå som ett u-land. Landet är i behov av utländskt bistånd för att ge folket livets nödvändigheter.

• Statsöverhuvud: President Emomali Rachmon
• Folkmängd: 7 miljoner
• Kristna: 74 000
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Republik

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet 

Källor: Open Doors, Languiden m.fl

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 27 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Turkiet - är officiellt en sekulär stat men statliga restriktioner, social fientlighet och nationalism ligger bakom förföljelsen av kristna. Kristna diskrimineras och utsätts för hatbrott eller orättvis behandling i rätten. Muslimer som konverterar riskerar att förlora sina jobb och stötas ut ur familjen. Några kyrkor har erkänts registrering och har därmed rätt att anordna gudstjänster. På vissa gudstjänster är polisen närvarande, dels för att skydda besökarna men även för att övervaka kyrkans aktiviteter. Rent historiskt har Turkiet varit en av de viktigaste länderna för kristendomens framväxt, och det måste ses som en historiens ironi att antalet kristna i dagsläget går att räkna i promille. Det har även förekommit att kristna mördats för sin tros skull.

Området där dagens Turkiet ligger kallades tidigare Mindre Asien och är ett av de äldsta bebodda områdena i världen. 3 000 år före Kristus fanns tidiga metallkulturer och här utvecklades järnhanteringen.

I området har mängder med olika folk bott och försvunnit, babylonierna har erövrat området, liksom Alexander den store och romarna. När det romerska riket delades blev Bysan huvudstad i det bysantinska riket. Bysan döptes om till den till Nya Rom och senare till Konstantinopel för att så småningom bli Istanbul.

Så småningom tog Osman I makten och grundade det Osmanska riket som styrdes med muslimska lagar och kristna som armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och greker missgynnades.

Under 1:a världskriget gick Osmanska riket med på Tyskland och Österike-Ungerns sida och i slutet på kriget inleddes en etnisk rensning och folkmord på 100 000-tals kristna armenier, syrianer, greker med syfte att skapa ett etniskt homogent samhälle.

1923 grundades det moderna sekulära Turkiet och omfattande reformer och moderniseringar genomfördes. Efter andra världskriget infördes flerpartisystem i Turkiet, men verklig demokrati hade svårt att få fäste. Fyra gånger ingrep militärledningen – direkt eller indirekt – för att avsätta folkvalda regeringar.

På senare år har Turkiet blivit mer öppet för offentliga uttryck av islam under premiärminister Erdoğans styre. Turkisk nationalism har haft förödande effekt på landets kristna minoriteter.

Under större delen av 2000-talet har den turkiska ekonomin vuxit med 6-8 procent varje år, med undantag för en nedgång 2009 till följd av den globala finanskrisen. Exportindustrin har haft stora framgångar och turkiska företag i speciellt bygg- och anläggningsbranscherna är aktiva i stora delar av Mellanöstern, Centralasien, Nordafrika och Balkan.

Turkiet är ett på många sätt ojämlikt samhälle. Inkomstnivåerna ligger långt under dem i Västeuropa. Skillnaderna är också stora inom landet.

• Statsöverhuvud: Premiärminister Tayyip Erdoğan
• Folkmängd: 73,6 miljoner
• Kristna: 100 000
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Parlamentarisk republik 

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien  Kuwait

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 26 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Kuwait – Konstitutionen föreskriver religionsfrihet även om staten begränsar friheten i praktiken. Konvertering från islam till andra religioner är inte tillåtet men staten stöder aktivt sunnimuslimer som evangeliserar. Det finns bara ett hundratal kuwaitiska kristna, de flesta kristna är utländska gästarbetare. Konvertiter kan utsättas för trakasserier, polisövervakning, arrestering och även misshandel. Under 2011 rapporterades att en kristen var tvungen att fly landet för sin tro och en annan kristen arresterades. Ändå växer antalet kristna med muslimsk bakgrund snabbt.

Muslimsk religionsundervisning är obligatoriskt i alla skolor och att undervisa om kristendom är förbjudet.

Kuwait grundades i mitten av 1700-talet av arabiska nomader (beduiner) på jakt efter vatten. De slog sig ner i området där Kuwait City ligger idag och försörjde sig på handel, pärlfiske och vanligt fiske. Formellt har landet lytt under många olika härskare: från kalifen i Bagdad med början runt år 750, till mongolerna, osmanerna och till sist britterna fram till självständigheten 1961. Redan på 1920-talet upptäcktes olja.

Likt de andra arabiska emiraten vid Persiska viken har Kuwait sedan andra världskriget genomgått en dramatisk omvandling från fattig fiskarnation till stenrik oljeproducent. Efter självständigheten 1961 fick Kuwait en författning och ett parlament. Samtidigt växte oljeindustrin snabbt. Oljeinkomsterna gav kuwaitiska medborgare arbete och ett omfattande välfärdssystem. Relationerna till grannlandet Irak har ofta varit problematiska och 1990 invaderades Kuwait av Irak. En USA-ledd styrka med FN-stöd befriade året därpå Kuwait (Operation ökenstorm). Sedan dess har Kuwait knutit nära band till västvärlden och även genomfört viss demokratisering med ett folkvalt parlament.

Levnadsstandarden i Kuwait är hög och landet har ett väl utbyggt välfärdssystem, med bland annat pensioner, fri sjukvård och utbildning. Dessa sociala förmåner är dock förbehållna landets egna medborgare. 450 000 palestinier levde i landet utan rätt att bli medborgare, efter Iraks invasion av Kuwait som den palestinska myndigheten stödde fördevs palestinerna och stödet till palestinska organisationer drogs in. Kuwait är själva sinnebilden för ett oljeland. Nästan en tiondel av världens kända oljetillgångar finns i landet, och de beräknas räcka i minst 100 år till.

• Statsöverhuvud: Emir Sabah Sabah
• Folkmängd: 2,8 miljoner
• Kristna: några hundra inhemska, c:a 420 000 gästarbetare
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Emirat

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 25 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Tunisien – I januari 2011 upplevde Tunisien arabvärldens första genuint folkliga revolution. Presidenten sedan 1987, Zine al-abidin ben Ali, drevs i landsflykt av ursinniga demonstranter som tröttnat på det auktoritära enpartiväldet. Ben Ali hade under lång tid hållit befolkningen lugn med hjälp av en förhållandevis god ekonomi, men en ökande arbetslöshet och social utslagning fick till sist tunisierna att revoltera mot den politiska ofriheten. Jasminrevolutionen gav upphov till den arabiska våren och det verkade som om Tunisien var det land där övergången till demokrati verkade ha störst chans att lyckas. I oktober hölls landets första fria val någonsin som vanns av det tidigare förbjudna islamistiska partiet al-Nahda och de har tillkännagett sin avsikt att omvandla Tunisien till en islamisk stat.

Trycket mot de kristna har växt sedan revolutionen, både från familjer och från myndigheter. Att en polsk präst mördades i februari verkar peka på ökat religiöst våld. Radikala muslimer organiserar våldsamma demonstationer som den försvagade säkerhetsstyrkan har svårt att hantera.

Flera stora makter har härskat i det område som idag är Tunisien. Efter stadsstaten Karthagos fall på 100-talet f Kr inlemmades området i romarriket och det kristna Östrom styrde tills araberna invaderade på 600-talet. Från 1200-talet styrdes Tunisien som en egen stat under den berbiska hafsiddynastin, men vid mitten av 1500-talet invaderades landet av det osmanska riket. År 1881 blev det en fransk koloni.

Självständighetssträvanden inom Tunisien under 1900-talets första årtionden utmynnade i att fransmännen gav området självstyre efter andra världskriget. Vid mitten av 1950-talet utropades självständighet. Under president Habib Bourguiba förstatligades industrin och jordbruket kollektiviserades medan förbindelserna ökade med östblocket. På 1980-talet utlöstes starka folkliga protester efter flera år av ekonomisk kris och Bourguiba avsattes i en kupp. Zine al-abidin Ben Ali tog över som ny ledare och byggde upp ett auktoritärt styre som kom att bestå under många år.

Ända sedan självständigheten har social utveckling varit ett prioriterat område och de senaste decennierna har framsteg gjorts på flera områden och hälsoläget uppges vara det bästa i Nordafrika.

Tunisien har moderniserat sin länge jordbruksbaserade ekonomi och tjänstesektorn beräknas om några år svara för hälften av ekonomin. Enligt många bedömare har landet idag förutsättningar för att vara Afrikas mest konkurrenskraftiga ekonomi, med en blomstrande turism, välutvecklad industri och handel och betydelsefull jordbruksexport. Betydligt sämre har det gått för landet när det gäller att minska den höga arbetslösheten och de sociala klyftorna – också ett underliggande skäl till revolten 2011.

• Statsöverhuvud: TF President Fouad Mebazaa
• Folkmängd: 10,6 miljoner
• Kristna: 23 500
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Republik 

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei  Marocko

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 24 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Marocko – Kungen tvingades införa en del politiska reformer under 2011 på grund av protester inspirerade av den arabiska våren. Det moderata ’islamiska rättvise- och utvecklingspartiet (PJD)’ vann en stor seger i parlamentsvalet i slutet av 2011 och ska nu få tillsätta statsministerposten, enligt konstitutionen. Förföljelse kommer främst på grund av muslimska fundamentalisters inflytande på myndigheterna och samhället. Utländska kristna har viss frihet att utöva sin tro, men muslimer som konverterar till kristendom behandlas som brottslingar och kan bli utstötta ur familj och gemenskapskrets.

Dagens marockanska kungadöme har rötter från slutet av 600-talet då araberna invaderade landet och införde islam. Ursprungsbefolkningen berberna konverterade eller tvingades konvertera till islam. Den nuvarande ätten, alaouiterna, tog makten i mitten av 1600-talet. Från och med 1700-talet föll Marocko efter i den ekonomiska och teknologiska utvecklingen. Sultanen förlorade gradvis både sitt territorium och sin självständighet till de europeiska kolonialmakterna. 1912 utropades det starkt försvagade Marocko till ett franskt protektorat.

Det självständiga Marocko är starkt präglat av kung Hassan II:s långa regeringstid, 1961-1999. Han styrde med hård hand, men spelade också skickligt på marockanernas nationalistiska känslor, bland annat genom invasionen av Västsahara 1975. Under 1990-talet inleddes ett begränsat reformprogram. Förändringstakten ökade efter kung Mohammed VI:s maktövertagande 1999, men kungen behöll sitt starka grepp om landet och placerade vänner och allierade på alla centrala maktpositioner. Under 2000-talet blev kampen mot fattigdom och den växande islamistiska oppositionen allt angelägnare problem.

En mer än 30 år lång ockupation av Västsahara har gjort kungariket Marocko politiskt isolerat i Afrika. Desto starkare har banden varit till USA och en rad länder i Europa. Sedan kung Mohammed VI tillträdde 1999 har en viss demokratisering skett, men någon verklig opposition tillåts inte. Efter terrorattentat i Casablanca 2003 har polisen fört en intensiv jakt på misstänkta islamister.

De flesta marockaner är fattiga, men landet präglas av stora klassklyftor. Även om det skett förbättringar på senare år förblir landsbygden i Marocko starkt underutvecklad också med regionala mått mätt.

• Statsöverhuvud: Kung Mohammed VI
• Folkmängd: 32,3 miljoner
• Kristna: 22 000
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Konstitutionell monarki

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 23 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Brunei – Ungefär två tredjedelar av befolkningen i denna lilla muslimska nation är malajer. Även om andra religioner i teorin får utföras i fred, är det bara icke-malajer som i praktiken får välja sin tro. Om en malaj skulle konvertera ’stör det freden och harmonin’ och de blir automatiskt placerade i återutbildning till islam. Övervakningen över kristna möten upptrappades under 2011. I oktober tillkännagav sultanen införandet av muslimsk straffrätt vilket kommer att komplicera situationen för den kristna minoriteten ytterligare, speciellt de som har konverterat öppet.

Sultanatet Brunei ligger i Sydöstasien på ön Borneos nordkust. Två invånare av tre är muslimska malajer. Minoriteter får inte automatiskt medborgarskap, även om de är födda i Brunei. I praktiken råder kungligt envälde. Sultanen Hassanal Bolkiah har suttit vid makten sedan 1967 och kommer från en familj som styrt landet i över 400 år. Stora tillgångar av olja och naturgas har gjort Brunei till ett rikt land.

På 1400-talet frigjorde sig Brunei från det javanesiska Majapahit-riket och blev ett oberoende sultanat. Från 1300 till 1500-talet hade Brunei sin storhetstid och behärskade stora delar av Borneo och den filippinska övärlden. Sultanatet exporterade bland annat ädelträ och ätliga svalbon till Kina i utbyte mot siden, metaller och porslin. Under följande två århundraden skedde dock en tillbakagång. Sultanens makt minskade sedan då européerna kom och tog över handeln i området och Brunei blev ett brittiskt protektorat 1888. Brunei blev helt självständigt igen först 1984.

Privatpersoner betalar ingen inkomstskatt. De goda oljeinkomsterna gör att staten kan erbjuda medborgarna förmåner i form av bidrag, subventioner och pensioner. Alla medborgare har tillgång till bra kostnadsfri hälso- och sjukvård. Kvinnor är diskriminerade på fler områden.

• Statsöverhuvud: Sultan Hassanal Bolkiah
• Folkmängd: 406 000
• Kristna: 39 500
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Sultanat

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 22 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Oman – Nästan alla kristna i landet är utlänningar. Författningen tillåter religionsfrihet, men lagstiftningen baseras på islamisk lag och alla religiösa organisationer måste registrera sig. Utländska kristna tillåts samlas i privata hem eller på jobbområdet men kristna möten övervakas. Troende med muslimsk bakgrund riskerar förföljelse från familj och samhälle. I början av 2011 utbröt oroligheter och två människor dödades. Men protesterna avtog snart efter att sultanen utlovade fler jobb och fördelar. Flera utländska arbetare deporterades under 2011 för att de höll på med kristna aktiviteter.

Oman var känt redan 3000 år f Kr. På 600-talet e Kr gick invånarna över till islam och under lång tid kom Oman att lyda under en imam. Då imamen i slutet av 1700-talet flyttade huvudstaden från inlandet till Musqat vid kusten och antog den världsliga titeln sultan motsatte sig stammarna i inlandet detta och kampen mellan imam och sultan kom att pågå av och till ända till 1959, då imamväldet besegrades. Olika folk – araber, perser, indier – försökte periodvis erövra landet; i början av 1500-talet lyckades portugiserna, som blev kvar i 150 år. I slutet av 1700-talet fick britterna stort inflytande i Oman fram till 1951, då landet erkändes som ett självständigt sultanat. År 1932 blev Said bin Taimour sultan och Oman gick in i en lång period av isolering och bakåtsträvan som bröts först 1970, då han störtades av sin son, Qabous bin Said. Han hade utbildats i väst och öppnade upp det isolerade landet mot omvärlden. Med hjälp av oljepengar satte han igång en omfattande utveckling och modernisering av Oman. Någon demokratisering var det dock inte frågan om utan också den nye sultanen styrde Oman i stort sett enväldigt. En väpnad gerilla i provinsen Dhofar kunde slås tillbaka 1975.

Sedan sultan Qabus ibn Sa’id kom till makten 1970 har Oman utvecklats från en fattig ökennation till en modern industristat och ett regionalt finans- och handelscentrum. Till största delen beror detta på landets goda oljeinkomster.

Oman har ett väl utbyggt socialt trygghetssystem för landets egna medborgare. Knappt 30 % av invånarna är utlänningar som indier, pakistanier och iranier. De står utanför landets trygghetssystem trots att de jobbar och bor där.

• Statsöverhuvud: Sultan Qaboos
• Folkmängd: 2,8 miljoner
• Kristna: 35 000
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Sultanat

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna  Azerbajdzjan Palestina  Libyen

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 21 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Libyen – Under Gaddafis tyranniska styre var situationen för de kristna redan väldigt svår. Den hemliga polisen begränsade kyrkans aktiviteter och evangelisering kriminaliserades. Men efter inbördeskriget som ledde till Gaddafis död kan framtiden se ännu värre ut för kyrkan. På grund av oroligheterna har 75 % av alla utländska kristna lämnat landet och det är oklart hur många som är kvar. Nationella övergångsrådet förväntas införa sharia lag och göra Libyen ännu mer islamiskt än förr. Under deras uppsikt plundrades St. Georges kyrka när de tog kontrollen över Tripoli.

Kustområdena i det som idag utgör staten Libyen har varit bebott i c:a 9 000 år. Det har tidigare kontrollerats av bland annat romare, araber och turkar, men historiskt sett aldrig varit ett förenat territorium.

Fenicierna var först med att upprätta handelsstationer i Libyen, när köpmän från Tyros i nuvarande Libanon utvecklade handelsförbindelser med berberna i området. Den främsta av de feniciska kolonierna Karthago utsträckte sig över stora delar av Nordafrika, där den puniska civilisationen uppstod. Grekerna erövrade östra Libyen när, enligt traditionen, emigranter från den överbefolkade ön Thera (Santorini) sökte sig ett nytt hem i Nordafrika.

Romarna styrde i över 400 år över de då välmående provinserna. Köpmän och hantverkare från många delar av den romerska världen etablerade sig i Nordafrika, men Tripolitaniens städer behöll sin puniska karaktär och Cyrenaikas städer sin grekiska.

Libyen blev så småningom en av det kristna bysantinska rikets utposter fram till araberna invaderade på 600-talet. Men det var inte förrän på 1000-talet som araberna företog någon nämnvärd kolonisering och islamsk religion och kultur började vinna insteg.

Det moderna Libyen skapades först när Italien 1912 erövrade området som koloni. Libyen blev självständigt 1951, men det nya landet var extremt fattigt och kung Idris I en svag härskare. När stora oljetillgångar upptäcktes på 1960-talet tog utvecklingen äntligen fart, men då ökade i gengäld den politiska oron.

Muammar Kadafi tog makten i Libyen 1969. Den excentriske ledaren genomförde väldiga förändringar i landet. Han drev en mycket radikal utrikespolitik, och bekämpade bland annat Israel och USA genom att stödja militanta grupper runtom i världen. Detta ledde till att Libyen ställdes under FN-sanktioner, vilket skadade landets ekonomi. Kadafi ägnade 1990-talet åt att försöka lappa ihop relationerna med västvärlden. Under början av 00-talet lyckades Libyen bryta sin isolering, inte minst sedan det stigande oljepriset ökat landets ekonomiska betydelse.

Libyens ekonomi är främst beroende av oljebranschen och oljepengarna och en relativt liten folkmängd ger Libyen den näst högsta BNP per capita i Afrika. Dock kommer mycket lite av dessa inkomster till samhällets lägre skikt. Importrestriktioner, dålig jord och ineffektiv resursfördelning gör att det ibland är brist på mat och förnödenheter. Den höga BNP:n har gjort det möjligt för den libyska staten att tillhandahålla en omfattande och imponerande – jämfört med grannländerna – nivå av social välfärdspolitik, särskilt på områdena bostäder och utbildning.

• Statsöverhuvud: Ordförande Mustafa Jalil
• Folkmängd: 6,4 miljoner
• Kristna: 50 000
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Övergångsregering

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna  Azerbajdzjan Palestina  

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 20 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Palestina - Minskningen i antal palestinska kristna accelererar. Många har emigrerat på grund av islams ökade inflytande samt av politiska och ekonomiska skäl. Palestinska kristna har rätt att utöva sin tro, bara de inte försöker evangelisera för muslimer. Troende med muslimsk bakgrund möter diskriminering från familj och allmänheten om tron upptäcks. I Gaza förtrycks de kristna även av radikala muslimska grupper. På Västbanken upplever de kristna en del diskriminering även om de inte förföljs officiellt. I området där världens största religion grundades finns knappt några kristna kvar men i västvärlden tigs det om detta för att inte provocera fredens religion.

Det heliga landet – Palestiniernas identitet som ett eget folk är nära förknippat med staten Israels bildande 1948 och dess ockupation av Västbanken och Gaza sedan 1967. Relationerna mellan palestinierna och Israel har genomgått olika faser – väpnad kamp mot Israel från 1960-talet och en trevande dialog på mycket ojämlika villkor sedan början av 1990-talet. Brytningen under 2000-talet mellan palestinska nationalister och islamister har komplicerat läget.

Den äldre historien lämnar jag därhän, vi känner väl alla till bibels berättelser, judarnas uttåg hur Egypten osv. Sant eller inte så har landet varit bebott tusentals år före vår eller muslimernas tidräkning. Där har Alexander den store, romare, egyptier, korsfarare, osmaner och andra härjat.

Efter arabernas erövring på 600-talet påbörjades en långsam arabisering. Befolkningsmajoriteten förblev kristen. Områdets historia fortsatte att vara turbulent med flera olika arabiska dynastier och korsfarare i kamp om Palestina. Från 1500-talets början tillhörde området de osmanska turkarna som installerade sig som en styrande elit. Palestina tillhörde det Osmanska riket från 1516 till 1918.

När General Allenby, chef för de brittiska militära styrkorna, erövrade Palestina 1917/1918, bodde endast några tusen muslimska araber i det Heliga Landet. De flesta av araberna var kristna, och de flesta muslimerna i området, kom från Turkiet under det Ottomanska Imperiet, eller var ättlingar till judar och kristna som med våld konverterats till islam av de muslimska erövrarna. Dessa muslimer var inte av arabiskt ursprung. De flesta hänvisningar till araber i Palestina före 1917 hänvisar till kristna araber, inte muslimer.

Ursprunget för de ”muslimska palestinska araberna” är en trettioårsperiod då England lät dem invandra fritt, precis som de gjort till England på senare decennier och helt förändrar befolkningsstrukturen.

Innan 1948 fanns det inga palestinier och innan början av nittonhundratalet fanns det praktiskt taget inga muslimska araber i det Heliga Landet. 1695 fanns inte en enda muslimsk arab i Gaza, Nazareth och Um-El-Fahm. Alla araber som fanns var kristna. Historiskt sett fanns aldrig något “palestinskt” folk. Det engelska namnet “Palestina”, för att beskriva den lokala arabiska befolkningen, uppfanns efter tillkomsten av staten Israel 1948. Dessa araber har inte ens ett eget namn för att beskriva sig själva på sitt eget arabiska språk.  

De muslimska palestinierna kräver Östra Jerusalem som sin huvudstad, det är ett otroligt krav. Jerusalem byggdes långt innan det fanns en enda muslim i vår värld. När Jordanien kontrollerade staden 1948-1967 var judarna utestängda från sina heliga platser och de judiska kvarteren, inklusive synagogorna förstördes. Det kristna Betlehem har muslimerna tagit över, där finns inga judar kvar och de kristna flyr, däremot flyr inte muslimer eller kristna från de områden som Israel kontrollerar.

Det Palestina de invandrande judarna mötte i början av 1900-talet var öken och sumpmarker. Väldigt få araber var bofasta. Inte förrän judarna hade omvandlat öknen och sumpmarkerna till blomstrande jordbruksland startade den arabiska immigrationen. Exempelvis var den förre palestinske ledaren Arafat född och uppvuxen i Kairo. Detta gäller även de s.k. palestinska flyktingarna. För att räknas som palestinsk flykting räckte det enligt FN:s definition 1948 med två års vistelse i området.

De muslimska palestinierna saknar helt historisk rätt till området men lyckas de utse några kloka och modiga ledare kanske de ändå kan få en stat i området men då måste de övertyga islamisterna bland befolkningen att sluta med det meningslösa dödandet och hatet.

Landet är rikt och där går att få ett rikt liv för invånarna, det har israelerna visat. Frågan är om muslimerna kan åstadkomma något liknande eller ska de fortsätta mörda och försöka erövra?

Jag avslutar med två punkter i det islamistiska Hamas politiska program och undrar hur någon enda normalt tänkande människa tror det ska gå att förhandla med dem. Ship to … med er.

•Hamas motsätter sig varje form av fredlig lösning på konflikten och varje form av förhandling eller internationell konferens om Palestina. Suveräniteten över landet är av religiös natur och om man förhandlar om den, innebär det att man i realiteten lämnar ifrån sig en del av denna heliga suveränitet till de ogudaktiga.

 •Muslimerna har en plikt, en order från profeten, att bekämpa judarna och döda dem, varhelst de kan finna dem.

• Statsöverhuvud: President Mahmoud Abbas
• Folkmängd: 4,2 miljoner
• Kristna: 40 000
• Huvudreligion: Islam
• Statsskick: Interim – administration

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna  Azerbajdzjan