Att se om sitt hus
Av Eva-Marie
………eller att visa var gränsen går.
Helt oblygt gick han över gränsen som den självklaraste saken på jorden, allt ditt är mitt. Jag såg när han kom och tänkte att, hoppsan hur skall detta gå när det uppdagas? När den som har rätt till området vaknar och inser att det råder konkurans om territoriet kommer det att bli strid eller hälsar man välkommen? Att bevaka sina gränser eller vi kan kalla det för revir, det är det samma och att veta vem vi bjuder in är ett naturligt betéende. Det kallas självbevarelsedrift.
Att kunna leva sida vid sida kan i bästa fall fungera men att älska alla, en omöjlighet. Nykomlingen som kom till vår lilla plätt på jorden blev betraktad med misstänksamhet och husets herre såg som sin skyldighet att bevaka. Bevaka och skydda det som är mitt. Vad var nykomlingens intention med gränsöverträdelsen, tänkte han flytta in? Finns det fler som likt denna objudna gäst står i faggorna att bjuda in sig själv på oklara grunder?
Reaktionen lät inte vänta på sig och eftersom dessa två visste spelets regler gav nykomlingen upp och sprang hem utan tjafs. Vår gränskontrollant fungerar utmärkt och att olovligen beträdda över denna linje görs på egen risk.
Det känns tryggt att veta att det fungerar för hur skulle det annars se ut? Antagligen skulle huset snabbt fyllas med individer från när och fjärran och det skulle gå överstyr.Grannarna hade antagligen undrat vad som händer i huset på andra sidan staketet och man hade nödgats att blanda in någon sorts av myndighet för vem vill bo granne med kaos? Att leva i tron att man kan ha öppna gränser för att ”vi lever i en global värld” är en utopi.Nu kom jag att tänka på att min lilla egna värld DEN kan man likna vid vårt land!! Någon som tänkte detsamma?
Gränser behövs och att blanda katt och katt eller medeltid med nutid kan ibland (läs oftast) bli ett riktigt nerköp i form av bråk och otrygghet som ingen mår bra av. Lagom är bäst och att se om sitt hus borde alla göra.
Lugnet lade sig och vakten kunde sova vidare men med ett öga öppet och i ständig beredskap, hemmets lugna vrå är värt att stridas för.
Värre är det då för riket i stort för där sover regeringen med båda ögonen slutna….gränser vad är det????
Lindström
Pettersson
stefank
malmo
stefanh
ollirein
Fjärran Östern Redaktionen
4 september, 2012 kl 10:48
Hej Lars, dina/våra misstankar lär vi kanske aldrig på riktigt få reda på men jag har sträckt ut min hand till Lisa om ett samarbete i ett blogginlägg med hennes bilder från Counterjihad i Stockholm. Hon tar inte min hand och det finner jag mycket tråkigt så kanske är hon extremkonvertit?
Gruvmor det du skriver känns precis som det är.
Eva-Marie
3 september, 2012 kl 22:17
Lisa skriver: 3 september, 2012 kl 14:07
”Jag förstår liknelsen, men betänk att katter är ensamdjur och har noll behov av en annan katt i sin närhet.”
Nejdå, så svart-vitt är det inte. Vissa katter trivs ensamma men andra vill gärna ha sällskap. Precis som människor: vissa är mycket introverta o njuter av ensamheten, medan folk i andra änden av skalan är jätteextroverta och blir galna om de inte har sällskap.
3 september, 2012 kl 16:31
Eva-Marie:
Mitt 6-te sinne säger mig,att Ali och Lisa har en samband.Kanske är det rent av ett äkta par !!
I så fall är ju Lisa en konvertent !!
Eller kan två såååå lika personer,finnas på två olika platser i Absurdistan ?
3 september, 2012 kl 16:03
Lisa så skönt att du förstår liknelsen men hade där legat en hund då hade vår katt klöst den på nosen.
Nej han har inte kommit invandrande utan han blev inburen i hjälplöst tillstånd. Med andra ord han hade skyddsbehov.
Grannens katt däremot lider ingen nöd han är endast en snyltare, han får gå hem för egen maskin. Han är välkommen som turist på våra villkor.
Pica pica grannkatten vet var gränsen går för det har han fått lära sig den hårda vägen, inget mesande eller daltande där inte. För vissa gäller det om man räcker lillfingret då……
Djuren har sina sunda instinkter kvar, äta eller ätas.
Lisa när skickar du mig dina bilder från Counterjihad på Norra Bantorget? Det vore trevligt att skriva något om den sidan du stod på, en vovuzela in aktion…..eller var allt påhitt från din sida? Du var inte där.
Gruvmor tack ska du ha.
Eva-Marie
3 september, 2012 kl 15:46
Bra skrivet Eva-Marie! Kan inte låta bli att fundera varför grannkatten vet var gränsen går och visar respekt när våra invandrande gäster inte gör det?
Jag gillar också katter – det gjorde inte Hitler.
3 september, 2012 kl 14:07
Jag förstår liknelsen, men betänk att katter är ensamdjur och har noll behov av en annan katt i sin närhet.
Hade där istället legat en hund som är ett flockdjur skulle den mycket väl kunnat bli glatt överrraskad att plötsligt få en kompis.
Vi människor är också flockdjur och det skulle int fungera om vi levde ensamma en och en som katter.
Fin katt ni har förresten, den har tydligen kommit invandrande i ert hem.
3 september, 2012 kl 12:45
Mycket träffande liknelse, det vet alla som har en katt. Våran är också en som ständigt bevakar sitt område, finns en hel del nyfikna som gärna skulle vilja snylta i hans matskål.
3 september, 2012 kl 11:30
Tack Ruben
Det är ”vi” svenskar som är onaturliga.
Eva-Marie
3 september, 2012 kl 11:29
Jo vi blev med katt när dottern hittade honom på hennes innergård, en liten ledsen stackare. Utsläppt och lämnad i sticket av sina första ägare.
Inkräktaren är grannens katt som tar sig sina friheter och antagligen gör vår likadant där. Det kan ibland vara ett jävla liv mellan katterna när alla vaktar och skyddar sina revir. Krig i gatan.
En gränslös värld…..kyss mig…..
Människor är också djur.
Eva-Marie
3 september, 2012 kl 11:25
Mycket bra och belysande inlägg Eva-Marie!
3 september, 2012 kl 11:14
Åh, visste inte att du också var ”kattmänniska”